Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men Elna slet sig ögonblickligen lös och sprang
efter honom. De blevo en halv timmes tid i förstugan,
och trots alla sina bemödanden — ja, fast hon satte
örat till nyckelhålet — kunde gumman ej höra vad
som sades. Hon hörde blott på Elnas stämma att hon
bad och bönföll; hur Holger ett par gånger öppnade
förstugudörren och ville gå, hur han talade strängt
till henne, och slutligen urskilde hon dessa ord av
Holger:
— Detta skall vara glömt, men en annan gång1 får
du själv bära följderna!
Efter ett ögonblick kom Elna in med tårdränkta
ögon.
— Nu är det för sent: jag får bära mitt öde, och
det får gå som Herren vill. Och nu är det bäst, att
varken ni eller Anders går hit — då blir jag alldeles
olycklig, och det är inte rätt heller. Och gån nu —
nu strax! Och hälsen till — till honom, Anders, sade
hon brådskande, hälsen, att jag skall bedja till Herren
för honom — säg att Herren hjälper honom nog.
Farväl, mor! farväl med er!
Och gumman måste gå med förtvivlat hjärta genom
köksdörren.
— Ja, nu får jag sätta mig på kärran och ge mig
ut i världen, ser du, och söka efter mitt barn: nu
ger det sig, om han finns i livet, ser du, eller om jag
skall gråta mitt barn och ej låta h.ugsvala
mig. Farväl med dig! voro den gråtande gummans
avskedsord.
Men genom stugudörren inträdde Holger: nu var
han segrare, och varje motståndskraft hos Elna var
bruten. Därefter kom han dit varje morgon, innan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
