Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
X.
Bittida på söndagsmorgonen stod Holger vid sängen,
där Elna ännu sov »på sitt gröna öra». Han stod ett
ögonblick tveksam, huruvida han skulle väcka henne.
Hon sov så lugnt: bröstet höjde och sänkte sig
regelbundet, och ett ögonblick flög ett blitt leende över
hennes fagra anlete, vid det hon i sömnen sträckte
ut och åter lade samman sina armar, liksom hon
omfamnat någon.
Om vem drömde hon väl?
— Elna, du!
Hon spratt opp ur sömnen.
— Ja! ! var är jag? mumlade hon yrvaken och satte
sig opp i sängen.
Vid Holgers anblick kröp hon åter ned och drog
dynan ända upp till hakan.
— Du är hemma, mor! Men nu är det tid att ge
oss opp ur redden: vi ha sist mässa i dag, som du
vet, och vi skola vigas i kyrkan. Och så har jag
tänkt, att du kunde laga till lite mat nu på
förmiddagen, så kunde den bara värmas opp, när vi komma
från kyrkan. Något storartat bröllop ska vi inte ha:
jag har ingen släkt och du ingen.
— Jag har min gamla faster, sade hon litet
tveksamt.
— Den bjuda vi inte hit; det är ingen att umgås
med: hon har ju fått ett oäkta barn.
Detta sårade Elna, men han hade ju rätt som alltid
och hon sade endast:
— Dömen icke, så varden Iicke dömde!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
