Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Varför sprang du från mig på det sättet och
lät mig sitta som en stackare för hela församlingen?
— Jag hade kommit att lägga vigselringen i de
innersta byxorna: framme vid altaret kunde jag väl
inte ta fram den. Hade det varit bättre, om vi hade
fått stå där framme som stackare båda två mitt i
vigseln!
— Nej, men du kunde då gärna viskat ett ord
till mig eller ett par om vad det var!
— Jag pratar sällan till onödighet och aldrig i
Guds hus. Du var väl inte rädd, att jag skulle gå ifrån
dig och övergiva dig i sista stunden, mor lilla, va?
Tonen var skämtande och blicken blid, men hon kom
likväl ovillkorligen att tänka på den stund, då Holger
stod likblek innanför hennes dörr och sade »Demas
haver övergivit mig. Hon kände sig slagen
på alla kanter. Och så bad hon Gud om nåd att bliva
en god hustru och glömma allt vad som varit, allt
vad hon drömt, då hon ännu hade rätt att drömma.
När de så kommit hem, avtogos högtidskläderna,
den vanliga söndagsdräkten kom på, och så anlände
gästerna efter en halv timmes tid. Bröllopsmåltiden
hölls i lugn och frid, därefter dracks kaffe, och så
gingo de främmande. Holger och Elna voro ej längre
tu, utan ett: höljt i dunkel låg ett långt liv
framför dem, och endast trons öga mäktade genomtränga
dimmorna.
8. — Wranér, Valda skrifter. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
