Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var du, som bad mig glömma och förlåta, att du
höll på att svika mig dagen efter vår första
lysningsdag. Men nu ska j a g säga d ig nånting! Nämner du en
enda gång till ett ord om, att du kunde tagit den eller
den, så går jag min väg, och du får aldrig se mig mer.
Gör nu som du vill!
Därmed gick han ut.
Elna brast i gråt. Hur kunde han hava hjärta att
tala så till henne? Hon var ju hans vigda maka. Åja,
ville han vara husbonde, så skulle hon nog visa honom,
att hon också kunde taga sin värdighet i akt: hon
var väl inte gift för att vara mannens skotrasa,
heller! Han var varken rikare eller förmögnare än
hon för resten!
Men Holger gick ute och »rumsterade» på logen,
beredde plats åt kon, skaffade henne något att äta och
satte därefter in henne. Därpå öppnade han stugudörren.
— Gack nu ut och mjölka! sade han.
— Det kan du göra själv! Jag ämnar inte befatta
mig med din ko! Vill du dra hem allt slags »fyle», så
får du sköta dem själv!
— Vad säger du?
Han gick inom dörren och fram på golvet. Ådrorna
på hans panna svällde och blevo blåa: hans hela kropp
skalv, ansiktet glödde och han hade svårt för att andas.
— Du befattar dig med vad jag befaller, sade han
hest: ögonen brunno.
— Ämnar du slå mig? sporde Elna häpen.
Hon reste sig upp som yrvaken, stirrande, dödsblek.
Benen vacklade under henne.
Han ryggade tillbaka och gick, utan att säga ett
enda ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
