Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kysste den röda huden. Liksom om Holger ej varit
närvarande, började hon i ett slags yrsel småprata med
den lille, som hon tryckte tätt intill sitt bröst.
— Vyssa, lulla! Så, så, ja!! Nu ska inte lillen gråta!
Vi ska inte bli hos honom längre: den himmelske
Fadern ska nog hjälpa oss; ja, men ska han så, för
du är hans barn, Sefen, och sådana hörer
himmelriket till. Där blir nog någon råd för oss, ja
men blir där så! Inte gråta, stackars lille Sefen! Vi ska
gå ut och tigga våra bitar — jag skall säga till
barmhärtiga människor, att vi inte töras gå hem, för då slår
han ihjäl dig, lillen, gossen min!! Han är så hård
mot sina ungar, liksom de icke vore hans.
Och så ge de oss nog en bit bröd, lille Sefen! Och
dö vi, så komma vi till den, som rätte Fadern
är över allt vad fader heter.
Och hon vyssjade på sina armar den lille, som inom
kort åter somnade.
Holger stod stum en lång stund: han visste knappast,
vad han skulle tänka om hennes tal. Hade hon blivit
så rädd, att hon mist förståndet?! Gå ut i världen?!
Från sin man!!! Och dock visste han ju med sig,
att hon ej kunde älska den lille mer än han, samt att
det var av sann kärlek till barnet som han handlat så
som han gjort, huru strängt än hans handlingsslätt
kunde förefalla ett modershjärta.
— Den sitt ris sparar, han hatar sitt barn;
men den det kärt haver, han näpser det i
tid, säger Salomo, sade han slutligen, och hans röst
darrade av rörelse.
Det var som om hon vid dessa ord återkommit till
sig själv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
