Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SILLÄMJÖLKEN TILL HUSFÖRHÖRS.
En sann historia från 1859.
Skolan var ett gammalt, otäckt ruckel, som låg
invid bygatan: genom en mur skildes det från
kyrkogården; väster därom låg Pers Ols stora gödselstad,
på vars k o r r a 1 skolbarnen slogo kana vintertiden,
och öster om stod smedjan med sina högar av kol och
ett träskjul, där småflickorna brukade av- och
påkläda sina dockor, när där ej skoddes hästar.
Det var tvänne vitmenade längor: i den ena var ett
litet stall. Där stodo skollärarens ko och gris, och
dessutom inrymdes prästens hästar där om söndagen.
I den andra hölls skola. Skolsalen var låg, fuktig och
inpyrd med torvrök; golvbräderna voro murkna och
söndriga, och de gamla väggarnas många springor voro
tätade med blår, lera eller gamla skinnpälslappar.
Bänkarna voro fullstänkta med bläck och vanställdes av
otaliga skåror, namn och »g u b b a r»: de flesta av
dessa senare voro mycket omogna försök att rita av
skolläraren, en gammal, flintskallig man med ett
förfärligt snushorn och som alltid brukade säga, sig
själv till tröst:
»Det är inte något lyte
Att ha ett försvarligt snyte.»
1 Vattenpöl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
