Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
NU HAR MOR UTTJÄNT!
Verklighetsbild från Bara härad.
Nu hade Toa Mårten Ols varit änka i femton år
och skött hemmanet som en hel karl. Både under dessa
åren och när mannen levde hade hon minsann försökt
många pigor, både stora och små, »höratöttar» och
»beckhättor», »latäckor» och »hamsetramsor»,
»rännemaskor» och »styvbeningar», »morgonmilda» och
»mulbända». Och Toa var en kvinna, som inte var
förfärad: om det knep, gav hon gårdsdrängen en torvare,
så han kom utom stersdörren i rappa taget, och det
hände, att träskorna kommo ensamma bakefter. Pigorna
däremot dunkade hon aldrig; ville de inte ta efter
hennes råd, så fingo de resa — det var hela historien.
Men så glad som Toa var vid Gunborg hade hon
aldrig varit vid någon piga, fast flera hade varit där
sina 5—10 år. Utom till sin son Anders, förstås, hade
hon väl med nöd och näppe en sådan tillit till en enda
människa — det skulle då varit till den gamle prosten,
som hade läst henne fram och vigt henne, men till den
nye pastorn hade hon inte något förtroende: han stod
för altaret och snodde mustascherna precis som han
hade varit husar. Gunborg gick var hon ville i kistor
och skåp, och det kunde aldrig komma i fråga att där
låstes varken för spiskammare eller kakelådan, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
