Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Han hade tårarna i ögonen, när han och jag
knab-battades i förstugan, för jag var ute och ville av. Men
hur det var, så gav jag efter.
— Så har jag fått ge efter alla mina dar sen — ja,
det är inte bra att vinna första tolvan.
— Ja, din stackare! Du har haft ditt kors att dra på
— du har så! Jo, så tiggde och bad han mig. »Reser
du», sa han, »så blir jag tvungen att resa ner och ta
den andra markattan», sa han, »och då får jag inte
en glad dag, nu sen jag har träffat dig. Utan bliv
här nu bara, tills far och mor komma hem»: ä vi två,
så ska vi väl stå oss», sa han. Men jag ville ge mig
av, för jag tyckte inte om Jeppa och har egentligen
aldrig tyckt onTen.
— Hör du, Blåkullakäring! Narras du, så talar jag
om vart evigaste ord som du sa, du. Jo, hon sa,
att — —
— Jag sa, att du var en tynting och att du
behövde någon, som toge en förståndig hand om dig —
något annat sa jag inte. Tyst nu: vad två säga vid
ett sådant tillfälle, skall man aldrig tala om för den
tredje — se, det är inte vad man säger, utan hur
man säger det, och när man tänker som mest, kan man
minst säga.
— Där sa du ett sant ord, mor! och det var inte
det första. Men huvudsaken var ändå att jag höll dig
kvar i förstugan: då var jag duktig — det får du medge.
— Lätt att locka den gärna efter vill hoppa!
— Aldrig kan man få skryta med sig själv! Jo,
månntro där blev ett bärsärkaliv, när far och mor kommo
hem påskadag: bevars väl bara att tänka på det!
Far svor och levde som en hundturk — hade det inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
