Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allting annat, och det många gånger ser ut som han
knappast varken hörde eller såg mig. Men då sitter
han väl och hör toner, som inte vi andra förstå,
liksom jag ibland tycker, att granen härute sjunger för
mig, fastän jag inte kan sjunga det efter.
— Nej, vad säger du, tös? Det har du efter mig:
så är det med mig, när jag hör kvarnfallet härnere
— på det viset, tänker jag, ha historierna om Näcken
och »Älvastråket» kommit upp, fast jag aldrig har
hört någon spela på det viset som Näcken skulle göra
det. Det var eget, du tös!
— Hm! Där är så mycket märkvärdigt i
människohjärtat — helst om man är glad vid musik. J,ag är dock
mest glad vid Nils och därför är jag så rädd att Anders
Ästrad skall falla på den idén att gifta bort honom
med en annan, för Nils är sen barnaben så rädd för
sin far, att han aldrig törs säga honom emot.
— Ja, den därne gubbadjäkeren skulle jag vilja
säga ett allvarligt ord engång! Jag skulle min liv
och fattiga skinntröja vilja se honom in i vitögat
och säga — —
Vad Per Speleman velat säga, är svårt att veta,
men när Anders Åstradsson i detsamma helt oväntat
steg in om dörren, blev Per röd i synen och sade:
— Nä, se god dag!
Annan duvning blev det ej av. Ebba kvävde sitt
leende över faderns förlägenhet, neg för den myndige
kyrkvärden och började syssla borta vid bordet, där
posten låg.
Anders Åstradsson, en lång, diger man med
slätrakat, hårt och befallande anlete, behöll hundskinns-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
