Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag är så rädd, att jag knappast kan få fram
ett ord: jag har stått gömd vid gaveln, för jag såg
far komma hit och jag har inte kunnat se honom
gå — puuh!
— Ja, finns här en sådan hare som du på
jorden, så — —
— D’ä månntro inte så gott: jag har lurat gubben.
Jag har inte varit hos Axel Eklund en timme, utan
gått och spelat fiol för Kempff varenda dag. Och nu
har gubben skrivit in till Eklund och i förrgår kom
han opp till mig — jag sade som det var och ursäktade
mig.
— Jo, du ä, djäkeren i min fattiga skinntröja, en
fin påg att skicka till Lund! skrattade Per Speleman.
— Och så i går var jag i examen för Qnosspelius!
— Nej, inte var du?.r Ä nä väl! Hur gick det, va?!!
— Det var en farlig karl att se bister ut: han höll
på att stämma blodet i mig, men jag kryade på mig
och han blev nog nöjd. Här är mitt betyg! tillade han
och vecklade opp det med en anspråkslös och
hjärte-glad blick.
Per Speleman läste, hoppade och dansade, skrattade
och småskrek på ett högst komiskt sätt.
— Djäkeren i din fattiga skinntröja, din hundans
pojke! Såna betyg — de allra högsta! Det var bra
spelat! Berömligt! Frågade han, vem som hade lärt
dig spela fiol?
— Ja ja men. Jag sa det var Per Speleman i
Smörby.
— Nä men, påg!! Nä men, påg! Inte sa du så?
väsnades Per med låtsad blyghet, ehuru i själva verket
den stunden var den stoltaste i hans liv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
