Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och han anade kanske, att det var lite väl oss, emellan.
Han ville brygga gott för mig hos gumman, kanhända.
På våren gav gumman mig utom lönen en
verkens-kjol och tre lintyg och så tackade hon mig för jag hade
vakat så mycket över Bertel, fast — som hon sa —
jag ju inte hade gjort mer än min skyldighet, så att
jag kunde inte göra anspråk på nånting extra för det.
Jag förstod nog vad där stod mellan raderna.
Men en dag vi voro på tu man hand, kom Bertel
och tog mig i hand och sa, att aldrig någon annan
skulle bli kvinna där på stället, men att vi finge vänta
tills modern hade gått hädan, ty han visste så klart
att hon aldrig skulle gå med på det, och han kunde
inte leva i kiv och trätor med henne.
Nå, jag var ju inte mer än tjugutvå år, så jag
tyckte jag hade tid att vänta.
Så kryade jag på mig och ett par år kröpo fram
som en snigel. Bertel var sig lik. Om kärlek taltes
där aldrig, för han var just inte av de kelna naturerna.
Det kändes ju lite tomt ibland, men han fjäskade då
aldrig för nån annan.
En vacker dag gick gumman hädan. Hon hade en
hel vinternatt gått i tunna kläder ute och lurat på
mjölnardrängen, som hon trodde gick och kurrade för
den andra pigan. Och det lurandet gav henne knäcken
— så går det när en är nyfiken på andras låga och
förkyler sig själv.
Jag teg över ett helt år efter gummans
hädan-färd: jag ville ju inte se för angelägen ut — det
klär ju inte precis en bra tös. Och så trodde jag att
Bertel själv skulle komma frågan på tal. Där kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
