Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kade Karnas ansikte, för att blodet skulle stanna, och
då gingo fläckarna bort och där fanns inga
möjligheter till blodvite, men hela munnen hade
skräddar-käringen fått full av dun och fjäder, så hon kunde inte
säga annat än: »pooh! puyh! pschtvi!»
Det dröjde en lång stund, innan man fick de båda
parterna in i var sin avdelning av huslängan. Käringarna
bölade och karlarna skreko — ingen tordes gå ut i
det gemensamma köket, och när skräddaren kröp
under dynan på kvällen, hade han sin stora sax på
stolen vid sängen. Liksom skomakaren sin största kniv
under huvudgärden. Och ungarna fingo sträng
tillsägelse att inte säga ett vänligt ord till grannens
hugg-ormaavföda, ge dem en bit mat eller ta mot nånting
av dem, om de inte särskilt ville ha alla armar och
ben avslagna.
Sen gingo både skräddare och skomakare att ta
ut stämning på sin vederdeloman.
Till var sin advokat, förstås. Skräddaren gick till
en gammal avsatt nämndeman, som hade en obegriplig
och förvånansvärd förmåga att ohjälpligt inveckla och
röra ihop den enklaste sak i världen och alltid följde
en och samma »principip» i två avdelningar: att först
bovneka och sen begära uppskov.
Skomakaren gick till Lans, en avskedad sergeant,
som gjorde sina inlagor högst romantiska och
högtravande, med exempel ur bibliskan och Sveriges historia,
om det kunde på något möjligt vis hampa sig så.’ För
resten voro de båda lagvrängarna goda vänner och
toddybröder — endast inför rätten skällde de ner
varann så mycket som strafflag och domhavande kunde
tillåta. Men det var för att hålla uppe skenet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
