Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sa han rent ut till sin hustru att han aldrig mer
skulle göra kristningsgillen — dummare sätt att ösa ut
pengar kunde man inte utfinna. Med jordgumman kom
han i gräl; han envisades att vilja betala efter
torparnas taxa, då han inte hade hemman. Hon läste
lagen för honom, och hustrun grät. Men den, som
inte gav sig, det var Josef.
Hans bibliotek var inte att skryta med: en bibel, en
psalmbok, en almanacka — inte alltid för året utan
en »rättad» — en postilla, som han köpt på
konkursauktion, en Scrivers »Själaskatt», ärvd efter en faster,
och två trasiga skolböcker, dem han lånat av
semi-nariekamrater och aldrig lämnat tillbaka. Han hade
också erbarmligt litet inombords och kände varken
behov eller längtan efter ökade kunskaper. Hans
valspråk var: »Det är bra som det är.»
Naturligtvis blev skolan skött därefter, och prästen
tyckte alldeles inte att det var bra som det var.
Katekes och bibliska och multiplikationstabellen var
det enda de små fingo i sig, och de flesta fingo det
inpräglat med rottingen, så ryggen lyste i alla färger.
Men det föll ju aldrig någon in att klaga över det
— det voro ju föräldrarna vana vid från sin egen
barndom och funno det alldeles självklart.
Sin utlåningsrörelse skötte han allt framgent. På
den tiden funnos högst få sparbanker på landsbygden,
så att torpare och småbrukare ofta vände sig till
honom för att få en liten summa på kort tid. Men den,
som slapp undan med 12—15 procent, kunde kalla sig
ett lyckans skötebarn.
Själv hade han alla nycklar om hand. När han
skulle gå i Guds hus på söndagen, satte han sig i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
