Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
drog honom intill mormors utsydda tröja från år
1749 och sa smeksamt:
— Din väntans tid ska inte bli lång, och sen ska
vi aldrig skiljas mer.
From som ett lamm, det till siaktning ledes, lät
Kristoffer henne göra med honom som hon ville. Först
efter en lång stund bemannade han sig så pass, att
han kunde ropa:
— Eljena! Din hundingens mara! Kommer du aldrig
med toddyvattnet?
Det kom, blev glam och glädje. »Fiffen» pratade
så att Kristoffer visste inte varken ut eller in. Och
emellanåt kysste och kelade Evangelina med honom. Så
småningom fattade den gamle enstöringen eld. Innan
»Fiffen» och Evangelina reste, hade Kristoffer blivit
så uppiggad och varm, att han själv kysst tösen två
gånger och högtidligen lovat att dagen därpå göra
besök hos sin trolovade.
Där gick nu tösalivet, klädd i högtidsstass, dagen
efter och bullade opp allt vad tänkas kunde. Men
>den som i,nte kom, det var Kristoffer. Han låg hemma
och led av »kopparslagare». Därtill kom, att han inte
hade riktigt klart för sig allt som hänt kvällen förut:
han hade etn dlunkel aning om kyssar och
äktenskapslöfte, men han var inte säker att han inte också gått
i borgen för nånting, fast han inte kunde begripa
vad det kunde ha varit. Han låste portarna, löste}
hunden och gjorde ett heligt löfte att aldrig låta
främmande människor — och allra minst kyssalystna töser
— komma in på hans gård mer. Ånej — han skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
