Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nu har vår Herre tagit »husbonden», sa min
mor, när hon kommit inom dörren och lagt samman
sitt kyrkoförkläde samt stoppat det ner i kisteläddikan.
Med dessa ord började skolläraren i Hönslösa en
gång sin skildring av ett barndomsminne.
— I sådana saker kan ingen människa döma —
helst när det är fråga om en, som har levat som han
har gjort, sa far långsamt.
Och därpå tog han av sig mössan såsom alltid, när
talet föll på andeliga ting.
— Jaa, det förstås. Värre varelse än han var,
förstås — — —
— Små grytor ha också öron! sa far och kastade
en menande blick på mig.
Det där talet om mina grytöron förargade mig
verkligen inte så litet. Jag var ju nyfiken som man
gärna är det vid tio års ålder — och ännu längre
fram. Jag kilade alltså ut i bakhuset, återvände på
tå till stugudörren, lade örat till nyckelhålet, hörde
några ord, som jag dock ej förmådde urskilja, och
— fick med detsamma en »vinge», så jag »såg
sjutti sjustjärnor». Dörren gick nämligen utåt.
—-Jaså! Du står och lysa, din knippel! sa far.
Men vad han mer sa, vet jag inte, ty som en pil
försvann jag ut och gav mig i färd med att röra
samman äta åt grisen. Det var mitt vanliga sätt att
försona min barndoms fel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
