Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Själv blev han mer än burgen med tiden, men aktad
blev han aldrig i egentlig mening. Syskonen »tålte
honom inte i små vrår»: hade han någon gång fått
något gott, en karamell eller marknadskaka, en
sockerbit eller ett äpple, fingo de aldrig smaka på det. Sina
skatter gömde han på de mest oåtkomliga ställen,
under takbjälkar, i stengärdesgårdar, i
märgelgravsväg-gar, i kyrkogårdsmuren. Hellre lät han råttor, vesslor
och andra skadedjur äta upp dem än han delade
med sig.
Om sig var han från första stund han kom till
världen, och det tilltog med vart år. Vad han inte
kunde tigga från syskonen, tog han från dem — ha
det skulle han.
Jag minns den tiden vi gingo i skolan samman
hos »Fläbba-Katrinan». Hon var en gammal
systerdotter till en länge sedan död soldat, som på sina
sista levnadsår hade tjänstgjort såsom skollärare. På
den tiden gick visst lärareförmågan i arv liksom
grevarnas fideikommisser. Sitt vedernamn hade hon fått
av en förskräcklig vårta, som satt sig på underläppen.
Därför hängde denna alltid ned. Vi ska inte spilla ord
på henne som lärarinna. Hon kunde ingenting, knappt
nog stava — och det var ju mest synd om henne.
Men så var hon till på köpet galen i god mat, och
den, som kunde komma och hälsa från mor och lämna
fram en liten bra bit rullepölsa eller en fet svinatasse,
han kunde sen ostraffat nästa timme stava jag med
hj. Nu var ju onekligen Mårten föga »klok i
kunskaperna», så hans mor skickade allt emellanåt med honom
lite gotter, för att inte »Fläbba-Katrina» skulle plocka
av honom allt håret. Men tror du, att pojkaräven bar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
