Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eskilander i Lammamossen timme efter timme. Det
var en rar karl, ska han tro! Ståtlig att skåda! Och
så han kunde lägga sina ord!
Jag minns den gången han kom och friade. Det
var en söndagseftermiddag, och jag satt rent ensam
i folkastugan, för lilla Kersti hade gått ut: det var
lite bra mellan henne och nämndemansdrängen, fast
det aldrig blev till någonting — åtminstone inte till
någon glädje för Kersti, stackars barn. Nå, det ska vi
inte tala om.
— Nej, tala nu om Eskilander!
— Jo, jag satt där, och Scrivers Själaskatt hade jag
på ena knäet, och katten på det andra och en
lavendelkvast i handen. Och jag hade somnat till ett slag,
för varmt var det och lavendeln var stark, och katten
hade också lurat till.
Jag spratt till, när Eskilander tog i dörren, och jag
tappade både katt och Själaskatt. Men som den pojken
tiggde och bad mig, att jag skulle ta honom! Han
hade varit glad vid mig sen vi gingo tillsammans
och läste för prästen. Ja, jag sa, att jag visst inte
hade nånting emot honom — och det hade jag inte
heller. Då blev hans anlete alldeles som förklarat,
som det står om Moses på Sinai berg. Men jag hade
så när mist andan, när han tog mig om halsen och
kysste mig rakt på munnen. Inte kände jag mig
precis ond. Som jag ändå borde ha blivit, för vi
voro ju inte vigda, och det kunde således inte vara
riktigt rätt och Gudi behagligt. Men jag kände mig
så besynnerlig — det var precis som hjärtat skulle
vilja stanna i bröstet på mig.
Men så sa jag ju, som sant var, att vi det året hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
