Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Luffarens julafton.
Ett utrifvet blad ur de elandas julsagor«
Han var sin moders ende son och hon
var ftnka.
Tidigt köm han ut. Illa rustad mot
lif-vets frestelser. Sårskildt voro kvinnorna
farliga för hans hjärtas lugn. Och för hans
affärsställning. Han brann för dem alla,
blonda, mörkögda, smärta, fylliga. För att
tillbringa några timmar i yrande lek med en tös,
lät han de sista slantame springa. Kallade
han det kärlek? Trodde han det var kärlek?
Jag vet inte, men “tösatycke*’ hade han - det
sade alla fruntimmer.
Från duglig, välbehållen skogsafverkare
liade nu Karl August sjunkit ner till
“luffare.” Ruggig såg han ut och där blef tyst i
de stugor, där han på sina irrfärder genom
Norrland trädde in. Armbågarne tittade ut
genom tröjärmarne, tårna genom de trasiga
pjexorna. Kinderna voro bleka och näsan röd,
ögonen blodsprängda och skägget tofvigt. Men
ännu var blicken from som ett barns och i
den lästes dår en bön om en bit mat eller tak
öfver hufvudet, en bön, som hade så svårt att
bana sig väg öfver de “vistna,” blekblå
läp-parne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
