Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Verkligen?"
Hans öga syntes vilja tränga till djupet af
hennes själ.
“Jo, ser du, Bengt! Jag hade tänkt säga: Du
har alltid varit densamme för mig, b&de när du
var den trygge och starke drängen med de flitiga
armarna och när du bröts som ett rö. Det var för
resten min fars hårdhet, som dref dig till att
för-därfva dig genom för tungt arbete: han kunde
aldrig få nog verk uträttadt af sitt arbetsfolk. Men
så mycket tydligare stod det för mig, att det var min
plikt att varda dig ett stöd på senaste dagarna af
ditt lif. Och inte bara för fars skuld, utan för mitt
eget hjärtas längtans skull. Har jag nog för oss
bägge, så var det väl Herrens mening det också:
hade det varit du, som ägt styframa, hade jag
aldrig kunnat tala så här rent ut.’’
Han tog hennes båda händer i sina.
“Men i så fall hade bönemannen varit hos dig
för länge, länge se’n, du. Det kan du vara så lugn
för!’-’
“Det — det är ju inte så godt för ett
fruntimmer att säga ifrån om sådana ting. De« var for
resten du, som talte först — det vill jag bara göra
dig uppmärksam på.’’
“Gammal böneman, du! Vet nog hvem som
ska’ börja. Och hur det låter, när vederbörande
vill.’’
Han skrattade så hjärtligt och strök hennes
hår. Sakta, varligt, med obeskriflig ömhet.
Hon gick bort till sin byrå. Där satt en skalk
i hvar mungipa och en tår i hvar ögonvrå. När hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
