Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gagna den tiden, men man slog kana eller drog
töserna öfver på kälkar.
Jag kommer just nu att tänka p& en historia,
som hände en jul — precis för 50 år se’n, om jag
inte tar rent för mycket miste. Norr om ån låg
Grusåkra by, och midt för på andra sidan låg
Gåsatofta. Långa tider af året träffades byarnas
ungdom aldrig utom vid kyrkorna bara för det
af-ståndet mellan broarna. Men vid juletid voro de
i lag för jämnan.
Klockaren i Grusåkra hette på den tiden
Strömbäck. Sjunga kunde han inte, för hans röst hade
gått till Per Matts höns. Orgel hade han aldrig
kunnat spela. Men dricka tuting kunde han och
stod väl med gubbarna, och därför betalte
stämman alltid en 50 riksdaler om året till skolläraren
för att han skulle spela i stället för gubben och
hjälpa honom med sången.
Och så hade klockare Strömbäck en dotter —
den vackraste tös som fanns i häradet: bara jag
tänker på henne, blir jag ung på nytt. Håret
var svart som det egyptiska mörkret och långt, så
hon kunde sitta på det. Och en sådan mun sedan!
Grusåkrapojkarna voro inte lite stolta öfver
sin granna klockaredotter, ska’ jag säga. De hörde
gärna att grannbyarnas pojkar voro tokiga af
kärlek till henne, men de hade gett sig tjyfvingen
på att ingen utböling skulle få henne.
I Gåsatofta bodde många rika knasar, och där
voro flera åbosöner, som hade spekulationer på
klockare Strömbäcks Eskilina. För hon var rask
både i inne- och utegärning och kunde spela både
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
