Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Jo, jag tackar, jag, karl! Det dröjer allt
bra länge, innan jag ‘får stöflar på bägge benen’ —
åtminstone hela.”
“Ser du, Ville! Jag gjorde inte rätt, när jag
gifte mig med din far, men jag gjorde det ju för
att göra min far till viljes. Det är i sådana frågor
som en ska’ mer lyda Gud än människor. Jag var
rik, och den jag höll af var fattig; honom svek jag,
när jag tog din far. Och den, som din far hade gett
sin kärlek, var också fattig — henne svek din far.
Och så gifte vi oss två. Det var Mammon, vi
tjänade, och inte Gud, som är kärleken, för bägge kan
en inte tjäna.”
“Nej, det står så i skriften.”
“Därför gick det också som det skulle gå. Vi
trifdes inte ihop — hvar gick och bar på sina
samvetskval och sina minnen. När vi så kommo ihop
och trätte, sköt den ena skulden på den andre för
den synd, som bägge hade begått. Sådant är
människohjärtat, du.
Så blef din far en ansedd man, kom in bland
stöttepinnarna och var mest borta i sällskaper, och
lät allting hemma gå vind för våg. Jag sörjde, för
jag förstod ju, hur det skulle lyktas tillsist, men
råda bot kunde jag inte. Så gick han hastigt bort
— genom en ond bråddöd — du har nog inte glömt,
när de kommo åkande med honom, blodig och
sönderslagen.”
“Det var en förfärlig natt, mor!”
“Nu ägde vi inte en spik i vägg, se’n allt var
utredt, utan fordringsägarna togo allt hvad som
fanns. Så fick jag min svåra värk och kunde hvar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
