Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Folkets röst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fru Ulrika kom till Lindby, öfverflyttade han sin
beundran och trohet på henne. Hon var
kaptenen upp i dagen, påstod han, lika vacker och
ståtlig, hurtig och glad; den gamle soldaten
förbannade sig på att fru Ulrika var »det fagraste
blomster jorden bar».
Men när Norbergs historier om kriget och
kaptenen hotade att öfverflygla halta Gretas egna minnen,
täppte hon med den makt och myndighet ämbetet
i bryggstugan gaf, till munnen på den gamle
pratmakaren med orden: »sitt inte han och skryt och
skräfla, Norberg!»
Det var tecknet på att Greta själf ville tala om
sektern och hans familj. Gretas berättelse började
alltid med en djärf utmaning till den nya tiden.
»Hvad kan det nytta er att veta, huru det var
förr,» begynte hon, i det hon satte sig på pallen
midt på golfvet, drog upp knäna, knäppte ihop
händerna om dem och vaggade fram och åter,
medan hon talade. »Ni vill veta huru vi hade det; —
hvad gagnar det er? Nu är en annan tid. Men
det minns jag, att det kom regn efter solsken och
vår efter vinter då liksom nu, det slog aldrig fel.
Men i mycket var det olika, och alltid var det bättre
förr än nu.»
Greta visste godt besked om allt som händt på
Lindby, ty hon hade kommit till gården redan i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
