Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Gnistor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hastigt i hans hand. Och i detsamma grep mannen
med handen under sin blodiga skjorta samt drog
ur barmen fram en flik af en rojalistisk fana — ’tag
denna i utbyte, herre’, — sade han.»
Carl Gustaf sprang upp och begynte gå fram
och åter i salen. Aldrig hade han såsom i denna
stund känt sig förvissad därom att frihetens stora,
heliga sak slutligen måste segra, att folkens
rättfärdighetskamp måste kufva maktens och penningens
välde, men aldrig hade han äfven varit genomträngd
af ett djupare förakt för den slapphet, likgiltighet,
ljumhet och dödsdvala, som med blytyngd låg öfver
hans fädernesland. Han gick häftigt fram till
fönstret och slog upp det, här behöfdes luft, han kände
sig nära att kväfvas.
I eftermiddagssolljuset låg landet för hans öga
så tyst, så stilla, så oberördt liksom slumrande —
och dock gömdes under denna tystnad tusen
möjligheter för den som förmådde väcka dem till lif. Men
Carl Gustaf såg dem icke. Hans tankar gingo ut
mot ett stort, stolt folk, som kämpade för sin frihet
med vapen i hand. En sådan kamp tycktes honom
lätt och skön, hvad hade han icke gifvit för att vara
med i denna beundransvärda strid. Hans
skönhetstörstande sinne hade alltid åtrått det som var vackert,
ståtligt, glänsande i världen och drifvit honom bort
från den fula hvardaglighet som omgaf honom. Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
