Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Gnistor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nya bostäder åt sina arbetare på Henriksberg, men
det hade varit det galnaste af alla hans galna företag.
Hela vinsten blef den att folket förde smutsen med
sig från de gamla husen till de nya och att ohyran
fick mera plats att breda ut sig. Af allt hvad som
gjordes för folket, kunde man endast vänta ett
misslyckande. Den stora, okunniga hopen följde som
en hjord ledaren, dit han lockade den med
brödstycket i ena handen och piskan i den andra; så
hade det skett i alla tider, och så skulle det äfven
alltid förblifva. Folket hade det just så som det
förtjänade att hafva.
Nej, de som borde få det bättre ställdt i
världen för sig, voro djuren, de snälla, underdåniga
djuren. Dem ville herr Henrik hjälpa, deras
ställning ville han förbättra. Ty kom det an på honom,
kunde djuren gärna helt och hållet ersätta
människorna, tränga undan människorna, äta upp dem,
om så behagades, herr Henrik skulle visst icke
hindra dem i detta lofliga förehafvande, tvärtom
skänka dem allt möjligt understöd och erkännande
för denna bragd. Det skulle sedan blifva mycket
bättre att omgifvas af riktiga djur än af sådana fän,
som människorna i alla fall voro ...
»Du menar icke det du säger,» afbröt Carl
Gustaf häftigt, »det du hånar är det bästa inom dig
själf. Du finner nöje af att rifva sönder det som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
