Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Gnistor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med sitt klara, skarpa förstånd insåg han, att Carl
Gustaf var en svärmare, en drömmare, som aldrig
skulle genomföra några reformer. I större
förhållanden kunde han blifvit en folktalare, som eldande och
eggande drifvit människorna ut mot stora dåd, ty i
hans ord bodde gnistans tändande makt, och bärkraft
fingo de af en lefvande tro på framtiden. Men en
underlig vilsen fågel var han, som förgäfves här sökte
hemortsrätt, ty på drömmar kunde icke framtiden
byggas och gnistor mäktade ej sprida ljus öfver
landet.
Medan herr Henrik tyst strök stöfvaren öfver
ryggen, stack en tjänsteflicka in hufvudet genom
dörren med beskedet att någon ville tala med herrn,
och herr Henrik lämnade rummet.
Men hans tankar rörde sig fortfarande kring
Carl Gustaf och det förda samtalet. Under
inflytande af den stämning vännens ord väckt, kastade
han sig vid inträdet i sitt rum på soffan, öfver
hvilken hans blänkande jaktredskap hängde med en
ståtlig dekoration af ett par väldiga älghorn. Mången
mörk stund hade hans finger här legat på bösslåset,
färdigt att trycka af. Hvad hindrade honom väl?
Han såg upp på vapnen — ett skott — och så tog
det slut på eländet och alla de aggande tankarna
blefvo tysta. — Sedan skulle man finna honom död
här. Han hade icke varit tillräknelig — eller skottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
