Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Gnistor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gustaf talat om. Han såg tusen sinom tusen svarta
valkiga arbetshänder sträcka sig upp öfver den torfva
de gräfde i och gripa efter något, som äfven de
ägde rätt att fordra af lifvet. — »De som komma
efter oss, få räkna sig vår kamp tillgodo,» —
mumlade han, och vände sig till kvinnan, som stirrade
på honom häpen öfver frågan:
»Du säger att han är ett klokt barn?»
Om gossen var klok? Ja, det kunde hon
intyga. Läste han inte, så liten han var rent i bok,
utan att någon visste huru han lärt sig det. Hela
visboken kunde han utantill, så visorna kommo som
klart vatten från honom. När klockaren hört
läsningen, hade han sagt, att gossen med sådana
förståndsgåfvor kanske kunde blifva klockare. Själfva
pastorn ...
»Nå, ja,» afbröt herr Henrik kvinnans tal, som
porlade fram likt en skogsbäck, hvilken öfvervunnit
ett hinder, — »jag har tänkt på saken — jag skall
tala med pastorn, gossen måste lära något — gå i
skola — få uppfostran — han är nu i alla fall —
hur gammal är han?» frågade han otåligt.
»Går på sjette året, fyller sex till Michaëli,»
svarade kvinnan. Lärdomen och skolgången gjorde
intet intryck på henne i bredd med tanken att
hennes barn skulle blifva föremål för ett rådslående
med själfve pastorn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
