Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Gnistor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att tjutande draga sig tillbaka, hoppade upp i
jaktkärran bredvid den otålige vännen och körde såsom
en rasande nedför alléen — — —
När herr Henrik och hans gäst på natten åkte
hem, sutto båda tysta. På människors vanliga vis
sökte hvardera genom tystnaden föra både sig själf
och den andre bakom ljuset. Herr Henrik, som
händelsevis blifvit vittne till sammanträffandet mellan
Carl Gustaf och Ulrika, hade därvid uppdagat en
hemlighet, som låtit det sticka till inom honom
likasom af hat mot vännen. Hela aftonen hade han
sedan följt Carl Gustaf med en uppmärksamhet, som
denne slutligen icke kunnat undgå att varsna och
finna besvärlig. Han hade icke druckit och var
svårare att komma till rätta med, när den
godmodighet vinet plägade skänka honom saknades.
För Carl Gustaf hade allt annat bleknat bort i
fru Ulrikas närvaro, till och med glädjen att möta
systrarna hade varit ett intet i bredd med sällheten
att åter stå vid Ulrikas sida, åter höra hennes glada
hälsning och alla hennes små otåliga anmärkningar
och infall i anledning af att deras planer med
återseendet och försoningen skredo så långsamt
framåt. Men med den oändliga förmåga
människorna äga att bedraga sig själfva trodde han likvisst
att glöden i hans hjärta var den eld, som skulle
upplysa världen och att hans dröm om lycka var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
