Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Eld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
måste han bort. Blodet sjöd i hans ådror, det
bultade i hans tinningar ... Bort! Bort! ringde det
liksom med klockors klang öfver döda människor.
Han öppnade dörren och lyssnade. Allt var
tyst, liksom utdödt där nere. Varsamt smög han
fram öfver vinden nedför trappan. Han hörde icke
en snyftning, som kom från en mörk vrå vid den
andra vindskammardörren. Han såg icke, huru en
liten kvinnogestalt, som eljes höll sig så stolt och
stram, satt nedhukad därborta i det täta mörkret,
huru hon böjde sig ännu djupare när han gick förbi,
krökte sig så lågt, som om hon intet högre önskat
än att böja sig ända ned till jorden för hans skull.
Han såg det icke, ty människorna akta det föga
värdt, som de icke måste kämpa sig till.
När han kom ned i förstugan, varsnade han ute
på gården i månskenet kärran, som blifvit förspänd
för de resandes saker, men kvarlämnats såsom
obehöflig. I den ville Carl Gustaf kasta sig upp och
försvinna utan att lämna spår efter sig liksom vinden
försvinner i natten.
Men i det han skulle smyga förbi förmaksdörren,
såg han inne i rummet fru Ulrika och stannade
obeslutsam. Hon stod vid fönstret där månskenet föll
in som en bred ljusväg öfver golfvet. Högrest och
kraftfull var hennes gestalt, sådan Carl Gustaf mången
gång beundrat den. Skulle han icke en enda gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
