Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Eld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu vid Carl Gustaf tal tycktes det henne som om
alla hennes fagraste ungdomsdrömmar stigit fram
och gycklat omkring henne med tusen löften om
det som var stort och dristigt och skönt i världen.
Hans armar, som omslöto henne, skulle lyfta henne
upp och bära henne ut mot framtidens och lyckans
underfulla, obekanta land ...
Då ljöd åter den späda rösten med ett förfärans
rop, halfkväfdt af ångest: »Mamma, mamma!»
Fru Ulrika lyssnade ... hvem ropade henne?
»Mamma, mamma!» jämrade barnrösten.
Hon slet sig lös ur det famntag, som hållit hennes
kropp och själ fångna. Inne i sängkammaren i sin
lilla bädd bredvid den breda tvåmanssängen stod Carl
Fredrik upprätt med feberblossande ansikte. Fru
Ulrika hade glömt barnen. Den lille gossen, som
smugit sig efter stort folk till brandstället, hade
återvändt hem och somnat in på sängen i våta skor
och kläder, utan att modern tänkt på honom. Nu
var den hemska sjukdomen där med den kväfvande
andnöden, som skulle strypa honom. Med blixtlik
klarhet stod det för fru Ulrika att hennes barn skulle
dö. Han måste dö för hennes synd skull ... Ty synd,
intet annat än synd, hade alla hennes tankar varit
i långa tider — det förstod hon nu.
»Vik hädan, frestare!» ropade hon förfärad till
Carl Gustaf, som följde henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
