Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Epilog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men fru Ulrika ville icke höra talas om sådant.
Hon var van vid landsbygden både när jorden
grönskade och när snön gjorde den hvit. Hon var van
att se skogen lik en blåsvart mur mot grå
vinterhimmel och hvit snö; se den ljusna med knoppar
och hängen mot klarblå vårluft; se den svälla af
grönska i sommarsolsken; se den rodna och gulna,
när hösten kom; se ån slingra sin blänkande fåra
genom fälten och hafsviken skymta fram längst borta
bakom udden. Denna omgifning utgjorde en del
af hennes lif, en del af henne själf.
Förgäfves skämtade hennes son öfver att hon,
som på gamla landsbors vis satt inne i rummen både
vinter och sommar, hade föga fröjd af omgifningen.
Men hvarken öfvertalning eller kloka bevis förmådde
kullkasta fru Ulrikas öfvertygelse att intet annat öga
och ingen annan hand än hennes kunde vaka och
råda öfver Lindby.
Sällan sågs numera någon främmande åka upp
för backen på Lindby. De flesta af de forna
grannarna och sockneborna voro döda, och i deras ställe
hade växt upp ett nytt släkte, som såg lifvet med
andra ögon, lyssnade till dess röster med andra
öron och sträfvade mot andra mål än de gamla gjort.
En fanns dock kvar, som troget kom på besök en
gång i veckan. Hvar och en i socknen kände till
den gula schäsen eller den gröna bredsläden, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
