Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom både goda råd och pengar, det hade hon
gjort. Där var så mörkt i tamburen, när jag
öppnade dörren och han trängde sig in, att jag inte
strax kände igen honom. Det där röda bandet
och geväret gjorde naturligtvis också att han var
olik sig. Men då han rusade in till fru Bengtson
och hon såg, att det var han, som kom hit på det
sättet, vart hon så vred, att hennes ansikte blev
ännu vitare än eljes, jag varsnade att till och meu
läpparna vitnade. Och plötsligt såg jag, hur hon
steg upp från stolen och gick två steg framåt mot
mannen. Jag blev så förfärad, då jag såg frun stiga
upp och gå, att jag inte fick fram ett levande ord,
utan bara stod och stirrade på henne och tänkte,
att nu skulle hon med detsamma falla död ned
till gclvet. Men se, det gjorde hon inte. Och rädd
var hon inte heller. Hon sträckte ut armen mot
karlen och ropade befallande: »Bort härifrån,
bort! Förrädare är ni själv! Min systerson finns
inte här. Och om han också vore här, så skulle ni
ändå aldrig våga lyfta ert vapen mot honom här i
mitt hem. Ut! Ut! Bort från mitt hem!»
— Jag varsnade, att karlen också hade blivit
alldeles blek. Han hade ju förut sett henne sitta
orörlig i stolen, och han visste, att hon inte kunde
gå. När han då såg underverket, tycktes han bli
rädd. Och kanske förmådde han inte heller uthärda
att möta hennes blick. För det är nånting
märkvärdigt med de ögonen. Då de ser på en fattig och
eländig stackare, får de ett så milt och ömt uttryck
att sorgen genast måste kännas mindre svår för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
