Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det som om hans bortdomnade själsförmögenheter
småningom återväckts till lif. Öfver det förlamade
ansiktet flög en ljusning, när det talades om att folket i
öknen frambar sina dyrbaraste smycken och skönaste
prydnader till att bygga församlingshyddan, symbolen
af det gemensamma hemmet. Och när färden trots
affall och straffdomar fortsattes i molnets och eldens
tecken, tändes i det halft slocknade ögat en gnista
af lifvets spörjande längtan och hopp. Men när domen
ljöd, att ingen af vandrarna, som burit färdens tunga
och hetta, skulle nå fram till sin längtans land, då
slocknade åter lifvets spår i det härjade ansiktet.
Och med ett uttryck af oändligt tröstlös hjälplöshet
sökte de förlamade händerna knyta sig men föllo
alltid maktlösa ned tillbaka.
Maria hade ofta undrat öfver hvad fosterfaderns
förmörkade tanke i dessa ångestens stunder kämpade
med. En gång försökte hon fråga, ty han kunde,
ehuru oförmögen att tala, dock genom tecken och
enstaka ord gifva tillkänna sina önskningar. — Sörjde
han öfver dem som måste dö i öknen? Sörjde han
öfver att de aldrig fingo ega ett hem? hade hon sport.
Men vid hennes fråga hade han häftigt begynt
stöna och den hjälplösa blicken hade fått ett så
för-färadt, ångestfullt uttryck, att hon skrämd sökte lugna
honom och aldrig vågade upprepa frågan. Dock
kvarstod denna händelse outplånligt i hennes minne.
Och under de långa, dystra nätternas vaka hände det
ibland, att hon själf gripits af samma isande förfäran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
