Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett uttryck af gränslös beundran och svartsjukt
vaksam uppmärksamhet hängaf hon sig helt åt uppgiften
som tjänande syster och när Annas välljudande,
milda stämma bad henne om något, lyste de stickande,
bruna ögonen upp i hennes lilla, runda, gråbleka
ansikte. —
Ett stycke af hemvägen följde Maria med
Hildur Grundel och en af lärarinnorna.
Ordföranden var tystlåten och reserverad, medan lärarinnan
oafbrutet pratade om kamraterna i »Fria ordet».
Gertrud Hoff var en ofantligt begåfvad och
lof-vande ung målarinna, som senast på vårutställningen
väckt ett kolossalt uppseende med sin stora tafla
»Spåkäringen». Medan hennes motståndare icke haft
nog starka ord för att rifva ned taflan och anklaga
den för vedervärdig fulhet och hänsynslös
naturalism, hade beundrarna åter höjt dess unga käckhet,
dess ypperliga färg och utomordentliga ljusverkan till
skyarna. I tidningarna fördes en häftig fejd därom
och följden hade naturligtvis blifvit att alla
människor ville se den och alla talade om målarinnan.
Själf var Gertrud mycket excentrisk och
fullkomligt oberäknelig. Ibland hände det, att hon på det
varmaste förde en saks talan och försvarade den
eller var idel eld och låga för genomförandet af någon
ny idé, men plötsligt kunde hon tvärt slå om:
alltsammans var icke värdt en pris snus en gång,
förklarade hon då med samma brinnande öfvertygelse.
Och om hon försvarade eller ref ned, höll hon lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
