Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gymnasieminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lidande nog. Allt mera uppklarnade minnet af allt, hvilket
samvetet kände såsom syndigt, och stundom blef jag därvid
alldeles maktlös, så att, om jag nedfallit i bön, jag ej lätt
mäktade uppresa mig. Dock tog min sorg ej karaktär af
förtviflan och jag kunde så styra hvaije muskel, att ingen
kunde märka hvad i mig var, utan min egen ande. Dock
kunde alla se, att * något gick åt mig». Mina tvifvelsmål
på den kristna uppenbarelsen, som då och då plågat mig,
synnerligen efter det jag hört inkast, som vid hörandet
likväl syntes mig orimliga, återkommo allt tätare, allt
starkare, men allt det positiva, neologer och deister erbjudit i
stället, föreföll mig dock alltför osammanhängande inom
sig själft och otillfredsställande för mitt förstånd såväl som
hjärta, för att jag skulle kunna tillägna mig det. Således
då jag ej kunde kvarhålla den kristliga trons positioner,
så hade jag alls intet. Då gick jag ut i min stora nöd
på bärgen utanför Växiö och där bad jag om både ljus
och frid af Jesus Kristus, som hulpit så många i samma
nöd. Slutligen måste jag gå till collega sch. J. Sandell,
hvilken jag förut plägat visa predikningar, dem jag skrifvit
(t. ex. nyss före påsken, en som jag höll påskdagen i
Vis-landa), och hvilken bemött mig vänligt, men ej förtroligt,
hvilket gjorde att jag ej då närmare nalkades honom. Men
af naturen tyst och sluten, var han i sin nuvarande
ställning än mera fråndragen och meddelade sig föga till den,
som svårligen kunde meddela sig själf. Ur hans fridfulla
blick strömmade dock något ljus i min själ, fast hans ord
voro få. Han bad mig följa sig, då han om aftnarna gick
ut att spatsera och vi gingo då som bröderna på vägen
till Emaus. Kristus vandrade visst med oss och nog var
mitt hjärta brinnande i mig, då min medvandrare uttydde
för mig skrifterna.
Denna tid var märklig i fråga om religiösa rörelser och
väckelser. I den fallande Napoleon föll verkligen till en
märklig del den franska utomkristliga religionsåsikten, som
lifvat honom och hans tidehvarf. Därvid var som om ett » Mene
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
