- Project Runeberg -  Skrifter / 1. Vittra skrifter. I. Berättelser och skisser /
154

(1920-1924) [MARC] Author: Pontus Wikner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En sommarsvaghet (1874) - 2

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

154

BERÄTTELSER OCH SKISSER

vid bilden på tavlan. Det var visst icke något
konststycke, jag hade framför mig — i sådant fall tror jag
knappt det skolat vinna tant Ottonies bifall — men
intet målarkonstens mästerverk har någonsin på mig
gjort ett så djupt intryck, som denna simpla tavla i
detta ögonblick gjorde. Tant Ottonie märkte detta,
och uttrycket i hennes ansikte var mildare, då hon
åter tog till ordet: »du vill, att även tant Ottonieskall
säga dig något vackert på din högtidsdag. Tant
Ottonie har icke något bättre att säga dig än detta
bibelspråk; kom hit och läs». Hon uppslog sin bibel,
pekade på Rom. 6: 23, där jag läste: »Syndens lön
är döden, men Guds gåva är det eviga livet genom
Jesus Kristus, vår Herre.» Därefter teg hon åter och
syntes vilja återtaga Schartau. Jag stod dröjande och
visste icke, om jag skulle stanna eller gå. »Seså, gå
nu, Bert», sade hon med bestämd ton och tog ett
ögonblick min hand mellan sina båda, »kom ihåg, vad
du nu läste, och tag därjämte med dig detta språk:
’Guds rike står icke i ord utan i kraft’. Gå nu och
låt mig vara ostörd.»

Jag gick. Tant Ottonies få ord hade för mig blivit
en predikan för livet, och från den stunden fick jag
det klart för mig, att jag icke skulle avsky någonting i
världen så mycket som sentimental överspändhet eller
överspänd sentimentalitet. När jag gick över vinden,
upptog jag åter den gömda kransen, uppslet bandet,
strödde blommorna på golvet och trampade på dem.
I detsamma tyckte jag mig dock känna ett styng i
samvetet, och en svaghetens tanke på min moder
smärtade mig; men jag besegrade snart denna vekhet.
Tant Ottonies ord: »utan blommor» stodo levande för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Feb 1 19:47:49 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wikner/1/0174.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free