Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En sommarsvaghet (1874) - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SOMMARSVAGHET
163
i eldskenet; — må elden på detta altare alltid brinna
med en klar låga!
Georg och Werner betraktade mig med någon
förvåning, och jag märkte, att jag redan överskridit
gränsen av en lugn och sansad samtalston. Jag fann det
därföre vara klokast att just nu rycka an med mitt
ärende.
— Jag söker egentligen dig, Werner — fortsatte jag
— men Georg må gärna vara med om saken. Werner
Miltzig, vill du vara min vän, såsom du varit Georgs?
— ja, det vill säga: vill du draga åstad mot de
f i 1 i s t é e r?
Jag vet icke riktigt, huru jag kom att säga detta
sista, om icke därför att jag plötsligt överfölls av en
pinsam förlägenhet över den förra delen av mitt
spörsmål och ville styrka mig själv med ett citat ur tant
Ottonies sista brev.
— Det vilja vi båda två — utropade Georg livligt,
innan Werner hann att svara. — Var äro dina
fili-stéer, lille Goliat?
— Goliat var själv en filisté — svarade jag rättande.
— Och det en bland de största — inföll Georg
skrattande.
— Sex alnar och en tvärhand lång — suckade Stina
andäktigt — men konung David slog honom väldeliga
i Herranom.
— Seså, Georg — sade Werner — nu tror jag din
mamma kan vara lugn för den boken: hon gör inga
proselyter mer; och nu gå vi in till mig.
Jag kastade en blick på den kätterska boken och såg,
huruledes vid en rörelse av den eldtång, Werner ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
