Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En sommarsvaghet (1874) - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SOMMARSVAGHET
211
försökte flere gånger att från Werner framlocka ett
ord, som på bestämdare sätt kunde vittna om hans
verkliga känsla för hennes systerdotter. Häri
misslyckades hon emellertid fullkomligt. Jag erinrar mig
särskilt ett tillfälle två eller tre dagar före Werners
avresa. Vi sutto i förmaket, min mor och tant Ottonie
i förmakssoffan, den förra virkande, den senare
stickande strumpor; Antoinette satt vid det ena fönstret,
avtecknande, jag tror för tionde gången, utsikten nedåt
sjön, Amalia satt mittemot henne sysselsatt med ett
broderi; jag gick fram och tillbaka på golvet, och
Werner hade tagit plats i en gungstol med en bok i
handen.
— Läs något vackert för oss, gode Werner — sade
min mor.
— Det är endast gamla bekanta saker, bästa tant —
sade Werner — det är Fritiofs saga, jag håller i handen.
— Det bästa är gott nog; har någonsin något
skönare blivit skrivet?
Tant Ottonie tappade sin strumpsticka, den Werner
upptog, varefter han återtog sin plats och sade:
— Jag läser illa; men får gå för detta stycket. Tant
får själv läsa det bättre sedan.
Och så läste Werner det onekligen mycket sköna
stycket »Ingeborgs klagan». Han läste det alldeles icke
illa, och jag såg särskilt, huru Amalia lät sin brodernål
vila och kastade en lång, drömmande blick utåt sjön.
— Det är förargligt — sade Antoinette, när Werner
slutat — att den här sjön är så liten; annars skulle jag
med anledning av vad vi hörde, sätta till ett litet segel
borta vid randen av himmelen — giv mig tillbaka
mitt gummi elasticum, Engelbert — det skulle ta sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
