- Project Runeberg -  Skrifter / 1. Vittra skrifter. I. Berättelser och skisser /
248

(1920-1924) [MARC] Author: Pontus Wikner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En sommarsvaghet (1874) - 10

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

248

BERÄTTELSER OCH SKISSER

manställda bokstäver. Nederst på detta papper kunde
jag dechiffrera orden: »i Jesu namn, just nu och för
alltid», och därunder stod namnet Georg, skrivet med
en stil nästan mera liknande Georgs än Werners.
Blyertspennan låg bredvid med avbruten spets.

Det tredje, som återstår att nämna, är det, att min
mor hädankallades följande vår, sedan jag vid jultiden
blivit vigd vid Agata Sommar. Hon hade alltifrån
min förlovningsdag blivit mycket stilla och tankfull,
och ännu ett par månader innan hon nedlades på
dödsbädden, hade hon flera gånger låtit kalla till sig
pastor Wåhlfeldt för att tala om sin själs angelägenheter.
Från denna tid läste hon aldrig Lehnberg eller Wallin
utan för det mesta Nohrborg. Pastor Wåhlfeldt höll
vid hennes begravning en kort predikan, som styrkte
mig i den lugnande tanken, att även min moder blivit
vunnen för det rätta livet.

Men samma dag, som min mor begravdes, uppdrogs
ur sjön det till fullkomlig oigenkännlighet förvandlade
liket av en kvinna, som uppenbarligen legat flera
månader under vatten. Det fanns ingenting, som kunde
giva någon ledning åt frågan, om vem hon varit. Jag
hade vissa hemska aningar om ett sammanhang mellan
denna händelse och händelsen med Cartouche förra
sommaren, vårföre jag en gång lockade hunden med
mig till platsen, där man lagt liket. Han nosade därpå
och började tjuta; men det är ju så hundars vana,
närhelst de komma i beröring med människolik, så att av
detta hans uppförande ingen slutsats kunde dragas.
Jag kände också en viss motvilja mot att för någon
yppa minsta misstanke, enär jag befarade, att någon
skugga kunde falla på min moders minne, utan att
san

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Feb 1 19:47:49 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wikner/1/0268.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free