Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mantegnas ängel (1877)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MANTEGNAS ÄNGEL
261
— Vilken blick?
— Hans, som räddade mig. Minns du, Glaukon,
när vi tillsammans studerade Platons Faidros och läste
om den överhimmelska ortens härlighet; om huru dess
ljus faller in i den skådande människosjälens öga,
innan denna blivit bunden med materiens bojor. Vore
jag icke längesedan fallen och fjättrad med jordiska,
förnedrande band —
— Vad är det du säger, Filippos? Du är förhäxad.
— Ja, jag säger fritt förnedrande. Skratta åt mig,
om du vill; men vore jag icke fallen i bojorna av
sådana band, så skulle jag tro, att genom hans ögon —
— Vid Zevs, en förklädd kvinna!
— Skämta icke bort vad jag säger. Jag skulle hava
trott, att genom hans ögon en platonsk idé skådade
rakt in i mitt hjärta. — Låt oss sitta här ett ögonblick,
Glaukon, på det här klipputsprånget, tills månen
kommer fram igen undan det där molnet och gör stigen
ljusare. — Hör mig, Glaukon, om de platonska idéerna
skulle hava någon färg, hur skulle du måla dem, i
månljus eller i solsken?
— Nej, hör nu, Filippos, min bålde jägare, fast för
denna gången utan villebråd; låt oss tala förnuftigt
som förr. Jag är icke färgare utan med din tillåtelse
kammarherre hos hans höghet Antipas, teträrk av
Gali-léen och Peréen; men skulle ödet hava givit mig ett
så plebejiskt yrke, så tror jag, att mina favoritfärger
skolat bliva grönt och rött och brunt som en
påminnelse om vårt hemlands oliveskogar och glödande
druvor samt om ett par de allra som klipskaste
judinne-ögon, du vet nog vilka; jag tror de brände även dig
något häromdagen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
