Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett stycke textkritik (1878) - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT STYCKE TEXTKRITIK
335
där mittunder ljuskronan? Han är den vackraste
yngling jag sett.
— Jag kan icke se någonting alls, bästa fru
lektorska: den här gluggen räcker knappt till för mer än
ett öga, och vi hava tillsammans fyra — ursäkta min
frispråkighet; jaså, nu ser jag, ja, han skall vara
förmögen också, har jag hört.
— Åh inte just över sig, det är sina tjugu tusen
kanske, men det är en flitig gosse, säger Borromeus,
och stadig och oförvitlig.
— Det är det bästa, fru Borromeus; det är det bästa.
Också han är mycket blek.
— Ja, hennes nåd, det är av sorg över hans moders
sjukdom, kanske också av medlidande med den unge
brottslingen, som varit hans vän, men jag hoppas,
att det nu är slut med den vänskapen.
— Tror fru lektorskan verkligen, att den unge
mannen är så fastvuxen vid ädla och dygdiga principer?
— Jag hoppas det; ack, man hoppas ju så gärna
allt av den kära ungdomen. Men tyst, nu talar rektorn!
Och rektorn talte. Han redogjorde i få ord för den
begångna förseelsen, för den företagna undersökningen
och för kollegii dom. Därefter höll han till den
församlade ungdomen ett högtidligt förmaningstal,
skildrade lärarens och lärjungens ställning till varandra
och den senares därur framgående plikt att hålla sina
lärare i ära, i all synnerhet då desse å sin sida, såsom
här varit fallet, offrat sitt livs bästa krafter och all
sitt snilles uppfinningsförmåga för att gagna en
uppväxande ungdom samt föra den framåt i kunskaper,
dygd och goda seder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
