Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 22. Till Hugo Malm, 12 September 1856
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV, FÖRSTA SAMLINGEN
51
22. Till Hugo Malm.
■Älskade Hugo!
Tusende vemodiga tankar genomkorsa min själ, då
jag nu fattar pennan. De ord, jag går att säga Dig,
skola utan tvifvel väcka Din förvåning, ja kanske
Din vrede. Men jag bönfaller hos Dig i första rummet,
att Du med lugn och öfverseende lyssnar till den
bekännelse, som jag nu är färdig att aflägga.
Älskade Hugo! Det var en tid, då jag ännu icke
hade gjort Din bekantskap. Denna tid var i sjelfva
verket långt lyckligare än den närvarande. Du frågar:
»hvarföre?» — Jag vill säga Dig det. — Du har
hört talas om en, som kallade sig Syndares Vän,
menniskoslägtets Äterlösare, Jesus Christus. Du
vet också, huru lycklig den är, som kan räkna sig
bland Hans rätta lärjungar; ty en sådan har icke
allenast i detta lifvet en beständig glädje och tröst
i alla sina skiften, utan, hvad ännu mera är, han har
också det, som ingen annan äger: ett fast hopp
i döden. Föreställ Dig, snälle Hugo, huru godt det
måtte vara, att, då döden kommer — och han kommer
säkert, äfven till mig och Dig —■ äga en vän, som
icke sviker, en vän, som undan lifvets stormar bereder
oss en fristad i sin famn. Nåväl! Så lycklig har äfven
jag varit. Det var en tid, då jag älskade Jesus öfver
allt annat i himmelen och på jorden, och befann mig
äfven oändligt väl i denna kärlek. Och frågar Du
mig nu, hvad som hindrar mig att äfven nu vara så
lycklig, så får Du detta oväntade svar: »Du, Hugo,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
