Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 149. Till Oscar Quensel, 1 Januari 1868
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
440
PONTUS WIKNER
149. Till Oscar Quensel.
(Utdrag.’)
Nyåret 1868.
... Jag har haft — och har väl ännu — ett stort fel.
Jag förblandar denna verlden med den
eviga. Det är nästan rörande att se, huru denna
förblandning genomgått hela mitt lif från mina
spädaste år. Vid åtta års ålder tog jag på fullt allvar
bort gränsen mellan de begge verldarne — det vill,
på den då för mig möjliga, barnsliga ståndpunkten,
säga: mellan jorden och de öfverjordiska rymderna.
Jag trodde mig vara konung på ett stort luftskepp,
som skulle föra mig till skapelsens yttersta gränser.
Aftonen, innan det skulle komma och hemta mig,
skänkte jag bort mina bilderböcker, emedan jag ej
mer behöfde sådana lumpna ting. När jag var tio
år, fattade jag på fullt allvar det beslutet, att blifva
lika ren och helig som en af Guds englar, d. v. s.
jag skulle ej blott undvika att vilja något ondt,
jag skulle ej ens veta något ondt, och jag höll på
att bli vansinnig öfver, att detta ej lyckades mig.
När jag älskade något, ville jag, att det skulle vara
fullkomligt och evigt. Att min moder en gång skulle
dö, var för mig alldeles orimligt. När jag var tolf
år älskade jag — länder, Frankrike, England,
Danmark o. s. v., och då fordrade jag af dessa länder,
att de skulle vara fullkomliga och att de — aldrig
skulle förgås! Och när det var gifvet, att alla verkliga
länder (t. o. m. det heliga landet, som jag älskade)
en gång skulle förgås vid verldens ända, så
kon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
