Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmärkningar - 19—25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄRKNINGAR
523
nitton år, då det problemet förelädes mig att dela rätt mellan
Gud, som fordrade mitt hela hjerta, och en menniska, som
oförmärkt tagit det i fullständig besittning.” Wikner har i
sin hustrus exemplar av berättelsen antecknat, att den vän
han åsyftade var Hugo Malm.
Det är egendomligt, att Wikner, fastän han förklarade för
den ene och den andre vännen, att han måste bryta
vänskapsförhållandet (beträffande Hugo Malm under en viss
förutsättning), han dock fortsatte att träffa dem och korrespondera
med dem.
. Själv har han karakteriserat utgången av sin kamp mot
den jordiska vänskapens övervälde i ordalag, som snarast
tyda på ett fullständigt upphörande av de
vänskapsförbindelser som han fann avgudiska. ”Jag kämpade”, säger han, ”som
för lifvet och slet det ena bandet efter det andra och
trampade det under mina fötter” (sid. 320 i denna volym). Jfr
även hans ord i sändebrevet till fru Limnell (1870): ”När
mina qval hade nått sin spets, och min vän under tiden ryckte
mig närmare, kände jag, att jag måste taga ett afgörande
steg; och som jag ej fann någon lösning af problemet, så
måste jag afhugga det. Jag slet vänskapsbandet, förblödde
till en tid, började lefva upp igen; fördes i närheten af ett
annat hjerta, växte fast vid det, slet mig lös och blödde
o. s. v.” Se Kjellberg, Minnesteckn. 20. (Säkerligen har
Wikner slitit sig lös från flera vänner, som nu äro okända.)
Den motsats, som tyckes förefinnas mellan Wikners nu
citerade ord och det faktum, att han fortfarande stod i
vänskaplig förbindelse med de personer, som han ägnat en
”av-gudisk” kärlek, kan möjligen förklaras så, att Wikner ansåg
sig ha ”slitit sig lös”, då han meddelat vännen i fråga, att
han ville bekämpa sin böjelse för denne och alltså ej kände
en lika översvallande kärlek till honom som förut. Detta
innebar ju på sätt och vis en brytning.
Naturligtvis har — såsom det framgår av breven — det ej
med ens lyckats Wikner att segra i sin kamp mot den
vänskap, som han ansåg undantränga kärleken till Gud.
Sid. 52, rad 13 f. Citatet. Jfr Davids Ps. 49: 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
