- Project Runeberg -  Skrifter / 12. Brev. II. 1870-1888 /
46

(1920-1924) [MARC] Author: Pontus Wikner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 183. Till Elisabeth Kjellberg (?), Januari 1871

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

46

PONTUS WIKNER

derför kanske ej kan detta — att jag känner mig
mycket ensam, af menniskor ensam lemnad, och dock
alldeles icke ensam, utan ensam med Gud. Jag
är derför icke det minsta olycklig; jag blott blöder
något litet i min själ, hvilket jag också vet snart går
öfver. Men det är underligt med de erfarenheter jag
gör i afseende på mina i innersta mening bästa vänner.
Vi följas åt till en viss punkt, och när jag sedan icke
vill gå eller kan gå precist såsom de vilja, så lemna
de mig ensam. Dock, noga betänkt, är detta alldeles
icke underligt, men det underliga ligger deri, att våra
vägar nödvändigt måste skiljas åt. Dock icke heller
detta är underligt: Gud är så rik, att han i sjelfva
verket har en särskild väg för hvarje menniska,
hvilket vill säga, att, ehuru det endast finns en enda
väg, nämligen Kristus och tron på honom, så blir
dock denna väg i någon mån olika för hvarje
menniska, ty ingen enda tar på den vägen precist lika
steg med den andra.

Nu synes det verkligen vära så, att, jemförelsevis
taget, jag får gå mera ensam än de allra flesta.
Det kan ligga egoism i att nödvändigt vilja så der hafva
en egen väg för sig, och en god vän, som jag för några
år sedan hade, sade mig ock, att allt hvad jag gjorde,
talade och tänkte var egenkärlek och ett försök att
glorifiera mig sjelf. Det var i sanning »ord och inga
visor!» Derpå gaf jag de,t enda svar, som kundei
gifvas: jag teg. Jag visste väl, att han till en viss grad
hade rätt, så till vida som onekligen egenkärlek är
den sist utrotade af alla synder och som väl till en viss
grad inmänger sig i allt hvad jag gör; men på den
anklagelsen, att jag gjorde allting af egenkärlek,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Feb 15 14:04:39 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wikner/12/0048.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free