Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 232. Till Ida Wikner, Annandag Pingst 1878
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV, ANDRA SAMLINGEN
131
232. Till Ida Wikner.
Ups. Annandag Pingst 1878.
Käraste Iding!
Tack för Ditt telegramm och Ditt bref och för
all kärlek. Jag var första dagen ganska orolig för det
rysliga vädrets skull. Måtte Ni inte ha förkylt Er!
Jag känner, att vi nu kommit hvarandra mycket
närmare än förr, ty det har varit mycket tommare efter
dig än någonsin. Jag har mycket bedit för dig och våra
små. Gud vare tack för allt! Det är mig klart och
visst, att jag utan dig skulle vara mycket olycklig, och
att jag genom dig är så lycklig som jag kan bli i detta
lifvet. Det lilla svärmeriets vemod, som jag för dig
be-känt, skall väl äfven framgent följa mig; men sedan
jag lagt det fram för dig, bidrager det mer att förena
oss än tvärtom; och jag behöfver det för att ej bindas
vid jorden och bli en platt hvardagsmenniska. När jag
är frisk, gör det mig numera alldeles samma tjenst
som i musiken de små dissonanser, hvilka ibland af
mästaren insmygas för att i en högre harmoni
upplösas. Men hade du ej varit så outsägligen god som
du är, hade vi begge blifvit olyckliga. Nu är du den
menniska, som jag minst af alla vill mista och för
hvilken jag aldrig nog kan tacka Gud, som på
underbara vägar förenat oss just i den rätta tiden.
Kyss Hugo och Ernse från deras Pappa och bed
dem vara snälla och lydiga.
Fredagen var mycket långsam. Jag gick hem för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
