Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 337. Till Lorenz Dietrichson, 27 November 1884
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV, ANDRA SAMLINGEN
307
utnämning. När jag tänker på, att Du är en så stor
intrigmakare, blir jag nästan rädd för Dig. Är icke det
tacksamt?! — Men jag hoppas, att Du aldrig skall
vända Din makt emot mig.
Doktorn har ännu ej släppt mig ut efter min lilla
sjukdom, så att jag vet ej, hur snart jag kan få resa in
till Stockholm för att tacka Majestätet och de Norska
statsråden. Det är ledsamt, att mitt bröst, efter en
längre sjukdom 1881, blifvit rätt klent, så att jag
om vintern måste gå med respirator och se ut som
en hund med munkorg. ;
Det är dock, ehvad jag bär munkorg eller icke,
en välsignad sak att icke längre höra till dessa det
Kongliga Universitetets hungriga hundar, som kallas
»docenter». Jag kan nu med all »episk objektivitet»
sjunga vår gamla oförgätliga visa:
Mång tusen docenter vandra
På Upsala öde slätt — o. s. v.
Skulle de nu också äta upp hvarandra, och i. misstag
en eller annan af Upsalaprofessorerna på samma gång,
så blir deraf ändå ingenting tragiskt, enär
åskådningen deraf icke »genom fruktan kan verka
renande», då jag sjelf är i fullkomlig säkerhet.
Farväl tills vidare! Din tacksamme och tillgifne
vän
Pontus Wikner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
