Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmärkningar - 395 - 396
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄRKNINGAR 691
i ett brev från Ida Wikner, sc E. Kjellberg Minnesblad
76, Minnesteckn. 123.
396. Tillhör fru Augusta Larsson, Stockholm. Adressaten,
Hans Larsson, Wikners gode vän, var från Foss’ pastorat.
Sid. 408, rad 1 ff. Ifrågavarande notis, som ursprungligen stod
att läsa i Fyris 1886, 11: r 147 (*’/»), hade följande lydelse:
”Professuren i teoretisk filosofi. Från fullt trovärdig
källa kan jag meddela, skrifver en korrespondent till
Fyris, att konungen icke lär hafva något emot att
utnämna professor Wikner till professor Ribbings
efterträdare. Under sin vistelse i Norge framhöll konungen
visserligen sin önskan att se Wikner sitta kvar som
professor i Kristiania, men gjorde sig också noga
underrättad om Wikners önskan och egentliga grunden för
densamma. Och för Wikners: mina söners uppfostran
vid svenskt universitet lät konungen hvarje invändning
falla.”
■— 410, rad 4 din snälla nièce. Fröken Båge.
Hans Larssons svarsbrev är av följande lydelse. (Tillhör
Wikners söner.) De sista raderna uteslutna.
Upsala 3 Jan. 1887.
Käre Broder!
Hjertlig tack för ditt bref af d. 27 Dec., ehuru jag nog
erkänner, att dess innehåll var sorgligt af en art, som jag
hoppats ej skulle varit fallet: att din helsa är så klen. Att
du icke varit stark, har jag ju sett nogsamt, men aldrig hade
jag tänkt att sådana farhågor funnes, som dem du omtalar.
Underskattar du icke dina krafter? Dock — jag antager det
värsta, att det är så klent, som du sjelf tror, men jag vill
då säga dig: den har ej lefvat förgäfves, som har lefvat som
du. Så länge jag lefver, skall jag vara dig tacksam icke blott
för positiv hjelp, då jag var i nöd, utan för att jag fick
lefva samtida med dig och se dig på nära håll; d. v. s. för
det sista tackar jag närmast Gud; ty näst min far har ingen
starkare än du inverkat på mig till det goda, till att hålla
mig andligen uppe, då sorg och förtviflan ville slå mig till
jorden. Du verkade styrkande på mig blott genom att jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
