Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmärkningar - Rättelser och tillägg till anmärkningarna i band I av Wikners brev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄRKNINGAR
723
Sid. 561, rad 16 ff. Jfr att E. Kjellberg Minnesblad 10,
Minnesteckn. 12 citerar ett muntligt eller — sannolikt —
skriftligt yttrande av Wikner om hans lek med stenar, som
skulle avbilda länder: ”Denna lek beredde honom stor
fröjd öch ’fylde hans själ med drömmar om sin skapade
verlds förträfflighet och skönhet’.”
— 564. Tillägg efter rad 7 såsom anmärkning till sid. 335,
rad 21 f. Emil Hellstenius. Oscar Emil H. (f. 1841, d.
1867), löjtnant.
— 581, rad 18 Doctor Engström. Johan Ludvig E. (f. 1812,
d. 1877), karantänsläkare i Känsö.
— 584, rad 1 ff. I ett brev till utgivaren (av den 21 sept.
1893) har Wikners ädla vän Elisabeth Kjellberg meddelat
följande om anledningen till den lilla, till henne och
Thekla Knös dedicerade ”tragedian”.
”W., som städse den tiden [c. 1865] brukade kalla mig
’Sophia’, hade lofvat mig sitt porträtt. Det kom aldrig.
Jag påminte honom om löftet, men det hölls icke. Då
1^2 år gått om, skref jag ihop ett opus (han tyckte alltid
om ett vänligt skämt), en dialog, som benämdes
’Löftes-brytaren’, och hvari personerna, tvenne qvinnor, hette
Elisabeth och Theckla (Knös, en outsägligt älsklig person,
som W. höll mycket af och alltid kallade ’Theodora’).
Dialogämnet rörde sig kring en onämd filosof. Elisabeth
anklagade den filosof, hon menade, och Theckla, som fann
det bedröfligt att en filosof, en sanningens älskare’, kunde
vara en löftesbrytare och ej akta sina löften, uppsatte
mot den af Elisabeth anklagade en sin filosof, hvilken
aldrig skulle kunna handla bedrägligt. Sedan nu
anklaga-rinnan utgjutit sin vredes skålar öfver sin af alla så
uppskattade unge vetenskapsman, liknat honom vid ett
tempel, dit ljusets. strålar väl bländande trängde in, men
som hade sina brister, som ingen såg, hade en remna i
muren, som hotade att komma den sköna
tempelbyggnaden på fall, blef upplösningen den, att bådas filosof
reducerades till en och samma person: P. W. Stor scen.
Kort efter öfversändandet till W. af detta opus fick jag
från honom... [den av E. Kjellberg till utgivaren sända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
