Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse (1866) - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingenting förlorade, eller med andra ord att filosofien
icke var dem något skyldig.
— Ja, kära Georg, du har rätt: ingen har någonsin
förlorat något på filosofiens undergång, om icke
möjligen filosoferna själva.
— Var det verkligen meningen — inföll här Hugo
— att vi skulle komma hit för att gräla? Låt oss stifta
fred och njuta av den sköna utsikten, eftersom vi en
gång kommit hit opp. Vi kunna ju under tiden utbyta
våra tankar i allsköns ro.
— Gärna för mig — svarade Richard — det skulle
då högeligen intressera mig att höra, var Erhard kan
uppleta spår av förbannelse i den tavla, som i denna
stund omger oss.
— Jag vet — genmälte den mörklockige med allvar,
och hans visst icke osköna ansikte fick ett uttryck av
djup och bestämd övertygelse — jag vet, att sådana
spår måste finnas, även om jag icke såge dem för
ögonblicket, ty i denna bok — boken som han burit
under armen flyttades nu i hans högra hand och
upplyftades mot himmelen — står att läsa: »förbannad
vare marken för din skull!» och —
— Men som du vet, att den bokens vittnesbörd för
mig ingenting betyder, så —
— Emedan jag tyvärr vet detta, så ber jag dig
begagna dina egna ögon. Ser du dessa fjädrar, som
ligga spridda för din fot?
— Javisst, fjädrar av en sparv, som blivit frukost åt
en hök.
— Nåväl, igenkänner du icke däri naturens
förbannelse?
— Icke så alldeles. Det är ju helt naturligt, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
