Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse (1866) - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURENS FÖRBANNELSE
271
fullkomlighet å den andra, och detta skulle ju betyda,
att ju brottsligare några varelser vore, desto
fullkomligare måste då de andra bliva, och det sätt, jag för
min enskilda del hade att välja för att förbättra världen,
vore att själv bliva riktigt brottslig. Men
orimligheten av en sådan konsekvens ligger väl i öppen dag?
— Det är jag den förste att erkänna.
— Då måste du också erkänna, att det vore
orimligt, att den ene individen finge övertaga den andres
arbete, även om ett sådant övertagande i sig självt
vore möjligt.
— Jag måste erkänna det.
— Och att naturen således aldrig kan få ersättning
för det brott, som en eller annan individ mot henne
begår ?
— Visserligen.
— Och att naturen alltså verkligen lider ett intrång
i sin allhärskande makt, utsättes för ett verkligt ont
för syndens skull, utsättes för en förbannelse?
— Jag måste giva dig rätt häri. Men jag gläder
mig, att på samma gång, som jag blivit tillbakaslagen,
har ett väldigt slag även träffat de enfaldiga prästerna;
och jag kan därvid endast beklaga, att icke Erhard
varit här och avhört senare delen av vår strid. Det
skulle varit honom hälsosamt.
— Hur menar du, Richard?
— Jag menar, att Erhard borde varit här för att få
höra — men se där kommer Hugo — ja han torde
också haft behov att höra det, ty jag befarar högligen;
att Erhard kollrar bort honom med sina läsareteorier.
Tänk dig, filosof, jag såg i går afton, att Hugo efter
ett längre samtal med Erhard hade tårar i ögonen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
